shyam

Jag kommer fortfarande ihåg den dagen du dog, eller dagen då polisen anmälde dig som saknad.
Jag kom ihåg att natten då du dog kunde jag inte sova. Jag var klarvaken och drömde mardrömmar.
Jag visste så klart inte att du var död då.
Jag skolkade ifrån en lektion när jag fick veta att du var död, att du inte längre fanns hos oss. Tiden stod som stilla, jag tittade på min dataskärm i 20 min utan att fatta. Jag förstod inte. Bara en vecka innan så hade vi sms:at om sommaren, hur den var och hur roligt vi hade. När vi satt och drack vin på bänken, när vi tittade på stjärnorna och om hur festen ballade ur. Jag älskade varje minut.

Panikångestattacken kom så plötsligt, hela min lilla skyddade värld rubbades.  Jag har aldrig i hela mitt liv varit så svag.
Dagarna gick sakta, jag sov i skolan, jag sov hemma, jag sov i flera dagar. Läkarens tomma ord som plötsligt blev meningslösa och till en enda stor sörja. Samtal efter samtal om varför, hur detta kunde hända. Det som ekade i mitt huvud var ett jävla varför.

Jag är inte ens säker på att någon vet, vet varför du helt plötsligt blev mördad, blev liggande som något vidrigt ute i vintern. Hur de kunde slänga dig på en sopptipp, det äcklar mig.
Jag blev aldrig klokare av några av samtalen.
Jag fick en dos av hur media fungerar. Varje dag stod det om dig i tidningen. Du var på framsidan, en stor bild och ett stort varför stod det under. Det var det vi alla undrade. 18 år, och du hade bara börjat livet.

Begravingen var hemsk. Jag kommer ihåg varje minut av den. Vi tre köpte varsin ros 1,5 timmar innan.
Mamma släppte av oss vid kyrkan, sen åkte hon. Jag kunde inte ha henne i närheten.
Jag kommer ihåg när jag såg din mamma, innan hon skulle gå in i kyrkan. Jag kommer ihåg att de fick leda henne in, eftersom hon inte orkade gå in. Kyrkan fylldes snabbt av männiksor, jag tror aldrig att kyrkan har varit så full. Begravningen kändes som en evighet, jag satt och grät tyst brevid Rikard.
Jag kommer ihåg att prästen hade svårt att hålla sina tårar tillbaka, att han stakade sig på orden när han läste upp breven alla dina vänner hade skrivit. Jag kommer ihåg Tears in heaven. Jag kan aldrig tillåta mig själv att lyssna på den låten. Det blir som en reflex, så fort jag hör låten kommer smärtan tillbaka, inte i lugn, utan som en storm blommar den upp och paralyserar mig.
I bilen hem sa jag inte ett ord. Det fanns inget att säga. Orden blev tysta, så även gråten. Samma dag som begravningen stängde jag min lilla värld igen.  Jag gick till en plats i mitt inre där ingen någonsin har kommit in igen. Där jag aldrig kommer att släppa in någon. Där mitt allra dyrbaraste finns.

Staffet kom, eller skämtet som jag kan kalla det nu. Hur man kan dömmas till vård.
Ditt mord kanske inte var planerat, jag tror inte att skillnaden skulle varit större.
Din mördares mamma satt i efterlyst och sa: Jag tycker att det är en förlust för båda familjerna.
Skäms, säger jag. Som om hon skulle göra något bra igen, som om hon skulle göra allt lite mildare.
Visade inte en min, utan det enda jag kommer ihåg är det kalla ansiktet på tv-rutan där hon försökler förklara, förstärka historien.

Jag skäms för att jag inte tänker på dig varje dag, som normala människor. Jag tänker på dig på mitt lilla sätt.
Tiden går snabbt, men smärtan försvinner liksom aldrig. Den ligger i kroppen som en sjukdom.
Vi återvände till bänken varje år. Men det var alltid något som saknades.


J a g s a k n a r d i g.
Jag vet att vi kommer att ses igen, på en plats där tiden står stilla.
Min ängel, i love u